när det bästa man gjort i hela sitt liv också visar sig utvecklas till det absolut sämsta. snacka om vilsen

går och lägger mig för att dämpa ångesten. vi kan ju låtsas att det funkar

LOOOOOOOLLLL

och att man under tiden dessutom tänker alldeles för mycket på det där och den där som man inte ska tänka på alls

jag är en sån slags person som håller allt inne, som tvingar mig själv att hantera allt - stort som smått - på egen hand, som försöker stenhårt för att ingen ska se och helst inte heller fråga. jag håller allt gömt för mig själv för att jag inte vill att mina problem ska bli någon annans. speciellt inte de som jag själv orsakat, där all skuld faktiskt ligger enbart på mig.

ändå är det ju såklart det som händer, och har hänt senaste ~fem åren. jag blir en belastning för människor runt omkring mig som jag bryr mig om och jag skäms på riktigt över att min fina familj ska behöva stå ut med mig. jag skäms när min mamma gör allt för att hjälpa mig men jag på en gång avvisar och motarbetar henne. att min lillasyster inte har en storasyster att räkna med så länge johanna är borta och att jag tar min pappa för givet.

jag skriver listor på allt jag ogillar med mig själv om nätterna när jag inte kan sova och vill helst inte vistas bland vänner eller annat folk längre. kan inte komma över tanken att hela jag är ett stort misslyckande och en jävla besvikelse. så jag flyr väl vidare. bort, så fort jag får möjlighet.

stekt ris med ägg, nyponsoppa och yoghurt med hallon till “efterrätt”.

skyller allt på vårt kylakåp som är sämst och tomt på allt jag vill äta :((((((

whatshouldwecallme:

gjorde typ slut på hela grejen igår, på riktigt den här gången. konstigt nog känner jag inte så mycket alls för tillfället, kanske beror på att det blivit så mycket känslostormar hit och dit under sommaren, kanske liksom har tillfälligt slut på känslor. rätt skönt kan jag dock tycka

inte ens en vecka. och jag håller på att få panik redan. kan egentligen bara hoppas på att jag får jobb snart för den här tillvaron gör bara saken något så sjukt mycket värre. har liksom hela dygn och hela veckor med inget annat är dötid. och dötid innebär att all min vakna tid (egentligen slutar det inte ens när jag somnar men det är väl en annan sak) på ett eller annat sätt blir till ett enda tänkande, och att säga att jag har svårt att stänga av det vore en underdrift. minnen, drömmar såväl som mardrömmar och “tänk om” går runt runt och jag känner mig bara trött på allt.

suger ju getpung

whatshouldwecallme:

jag har aldrig känt mig så här fel i hela mitt liv.